Snart har det gått ett år, om exakt 46 dagar så skulle vi ha firat din ett års dag med tårtor och paket. Jag ser framför mig hur du inte hade haft någon som helst lust att sitta still och tårtan hade nog hamnat mer utanför än i munnen.... Jag kan även se hur du skulle lekt med Elis, kanske hade ni åkt runt på en varsin liten bob? 

Tårta tänker jag fortfarande äta och små paket ska du fortfarande få men det får ske under lite andra former.... 

Snart har det gått ett år sen du var tvungen att lämna oss, ett år i tårar, förtvivlan, skratt och hopp som jag vet att du funnits vid våran sida och tittat på oss kämpa. En dag i taget fast med ena foten i framtiden och andra foten i historien... 

Att prata om dig ger mig fortfarande en stor klump i halsen och tårarna vill gärna leta sig ut ner för kinden och varenda cell i kroppen värker när jag tänker på ett helt liv utan dig...

just nu HATAR jag att vara stark!