Här är det vackert, här skulle jag kunna sitta dag ut och dag in resten av min tid. 

På fredag om en vecka är det urnsättning, det känns som den sista etappen på något som bara är början. 

Tiden och jag är inte riktigt vänner längre, tiden springer fortare än vad jag gör och tiden glömmer mer än vad jag gör. Nu var tiden som du skulle funnits hos oss, tiden var något som skulle vara på vår sida. Men för dig blev tiden för kort... Finns det någonsin tillräckligt med tid? Jag letar och letar men endå står jag här och snart har tre månader av tiden sprungit i väg, kanske är tiden lika rädd som jag? 

Snälla tiden kom tillbaks och stanna här ett tag, min utsikt över havet på Österlen är nog paradiset på jorden, här kan vi njuta ett tag innan det är dags att springa igen.