Dagen vi fick veta att ditt lilla hjärta inte slog

18 sep 2014 fick vi reda på att vi väntade våran lilla prins. En spontan graviditet som var väldigt välkommen.

Under första delen av min graviditet var väldigt tuff och jag var nästan sängliggande i tre månader, det fanns dock dagar som jag lyckades ta mig upp. Jag mådde så dåligt att jag vi ett tillfälle önskade att det kunde ta slut, men jag ångrade mig lika fort jag tänkt tanken, Månaderna gick och jag mådde mycket bättre mot slutet.

Jag minns oron som gnagde i mig från dag ett, när vi fick redan på att det låg ett litet knyte i magen så ville jag bara ligga ner med bena i kors för jag var rädd att det skulle gå åt helvetet.

Jag fortsatte att vara orolig hela graviditeten och  min stackars barnmorska som fick mail, telefonsamtal och träffar titt som tätt. När det var dags för föräldraträff och vi skulle få prata om vad vi var mest rädda för så sa jag att det var att han inte skulle få följa med mig hem (från BB) i föräldragruppen var det ingen som tänkt på det förut och jag minns att min barnmorska försökte lugna mig lite med att säga

Det kommer inte att hända, det har redan hänt här en gång förut så statistiken är uppnåd för flera år framöver.

Hon menade så väl men jag kunde aldrig riktigt släppa det och jag minns att jag ofta googlade och satt och lästa många berättelser om mammor och pappor som förlorat sina barn.

12 Maj 2015

V. 39+6

Efter att ha varit orolig i några dagar för att jag tyckt att han rört sig dåligt (men han rörde sig alltid) så hade jag och en vännina, som också var höggravid, varit ute på våran dagliga promenad och under promenaden så kom jag på att jag inte kom ihåg om jag känt honom röra sig eller inte. Vi går hem och jag får låna en sån där man lyssnar på magen med, när jag sätter den mot magen så hör jag ingenting, jag kom ihåg att jag tänkte att det kanske var svårt att hitta men ringde till förlossningen och sa att jag inte känt några sparkar under dagen och dom ville att vi skulle komma in.

Min man som jobbade en bit ifrån där vi bor fick skynda sig hem och hämta mig, och jag minns så tydligt när vi sitter i bilen och på radion spelas Det brinner i bröstet med Danny Saucedo och då brister det, då fattar jag att nu är det kört. Min underbara man försöker lugna mig med att vi vet inte än och det kommer nog gå bra.

Väl inne på kvinnokliniken får vi sätta oss i väntrummet, det är en sån detalj ja kan bli sur på idag, varför fick vi sitta där bland alla andra gravida?? Iaf fick vi komma in och de satta på ckg på magen men sköterska hittade inte nåt, hon ursäktade sig med att hon var dålig och skulle hämta någon annan som skulle vara bättre, det kommer en annan sköterska men nu får vi byta rum för att man vill titta med ultraljud.

Där och då fick vi se att ditt lilla hjärtat inte längre slog... En bild som jag förevigat kommer att komma ihåg.

Där och då ville jag ge upp, hur kunde det här hända?, varför oss?, vad gör vi nu? Jag grät och ville att dom skulle göra kjesarsnitt på en gång jag tänkte inte föda barn och speciellt inte när jag inte fick något ut av det. Det var min reaktion då, men idag kan jag verkligen förstå varför man inte gör det.

Min mamma var redan påväg till oss från Stockholm så hon fanns med oss hela tiden även min mans mamma.

Vi stannade en stund på sjukhuset men jag ville åka hem för man skulle inte göra något förens på morgonen efter och jag ville bara hem till min säng och för en kort stund kunna förneka vad som hade hänt.